Sixten har varit förkyld i ungefär en vecka nu, har varit jättesnorig och hostat tills han nästan kräkts.

En kväll här i veckan gav jag honom mat, som alltid innan han somnar.

Han ligger bredvid mig och ammar.

Jag tittar bort någon sekund och plötsligt hör jag hur det liksom gurglar till och låter jättehemskt!

Tittar på honom och ser att han kräks.

Eftersom han ligger på rygg och tittar rakt upp (han hade inte huvudet på sned) så kommer det inte ut riktigt utan det blir som en liten fontän ungefär...

Jag rycker upp honom och allting flyger rakt ut över hela mig och mitt täcke i raketfart.

Nu blev det ju inte så farligt, det var ju bara en kräk liksom som förmodligen blev pga att han var så täppt och slemmig och att maten kom så fort.

Men man hann tänka många tankar på några få sekunder.

Man såg liksom paniken i Sixtens ögon.

Såfort han, och kräket, kommit upp flinade han och var hur glad som helst.

Jag däremot skakade som ett asplöv och tänkte mycket på att om jag reagerade så av det där "lilla", hur skulle jag då reagera om något värre hände?

Vill inte att något ska hända det finaste jag har ♥

Ett något suddigt litet smakprov från dopet, som jag tänkte berätta om en annan dag...