Vissa tidpunkter stämmer kanske inte till 100 %, inte heller ordningen på vissa händelser är helt klart.

Men med tanke på hur frånvarande och inne i mig själv jag kände mig under förlossningen så är jag faktiskt lite imponerad över hur mycket jag faktiskt minns nu ändå!
Varning för långt inlägg.

Här kommer den nu: förlossningsberättelsen.
Är man inte intresserad av att läsa hur det gick till så går det bra att hoppa över det här inlägget.

Torsdagen den 21 juni, på Bf+2, har vi en tid hos barnmorskan.
Både vi och barnmorskan blev förvånade över att vi faktiskt kom till den bokade tiden, vi alla hade trott att bebisen skulle vara född vid det laget.

Besöket går bra. Vågen visar nu en siffra som jag hade hoppats att jag skulle slippa se någonsin.

Förmodligen var det på grund av all den vätska jag hade samlat på mig de senaste dagarna då det varit lite varmare.
Blodtrycket var bra och bebisen mådde bra där inne ♥

Kurvan över magens mått gjorde ett skutt och vi hamnade nu en bra bit över den övre kurvan. Återigen påpekar barnmorskan att det här är då ingen liten bebis. Snarare 4,2 kg än 3,5…

Barnmorskan utför en hinnsvepning för att se om hon ska kunna reta igång förlossningen. Det känns mycket gynnsamt tycker hon, ca 75 % kvar av tappen och öppen ca 1 cm.
Om hinnsvepningen har gjort någon nytta borde värkarna starta inom ett dygn, annars räknar man det inte som att hinnsvepningen var lyckad.

Efter besöket hos barnmorskan åker vi och besiktar om Jonas bil. Vi känner att vi inte bara vill sitta hemma och vänta, så vi åker till Söderhamn och äter lunch på Subway.
På kvällen åker vi hem till mamma och pappa där även Nicklas är, vi planerar lite inför midsommar som vi hade tänkt fira tillsammans med dem, mormor, Monica och Curt i Björsbo. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt…

Under natten mot midsommar, 22 juni, vaknar jag vid 03 av att jag behöver gå upp och kissa. Lägger mig i sängen för att någon minut senare behöva kliva upp och gå på toaletten igen…
03:05 får jag något som jag tror är en värk.

När samma känsla kommer tillbaka 7 minuter senare förstår jag att det nog är värkar.

Jag hade gått och lagt mig vid ett ungefär, så när värkarna startade hade jag sovit ungefär två timmar. Jag borde nog ha försökt sova lite till, men jag var så spänd och nyfiken över vad som skulle hända så jag kunde inte slappna av.

När jag börjar känna de första värkarna vågar jag inte riktigt hoppas på att det är sant. Jag vet ju inte om det kommer fortsätta, så jag ligger vaken i ungefär en timme och klockar värkar innan jag väcker Jonas. Då kände jag mig rätt säker på att nu är det faktiskt på riktigt!

Jag säger att nu är det nog något på gång. Jonas var inte riktigt vaken och sa bara jaha och tog min hand.

Andra gången jag säger det blir reaktionen större och han vaknar till ordentligt. Sätter sig halvt upp och säger att äntligen händer det något!
Jonas som har bestämt sig för att sluta snusa i samma ögonblick som bebisen föds säger:
”Bäst att man passar på att snusa nu då!”

Vid 05:40 har jag fortfarande inte sovit något mer, nu är det ca 6-8 minuter mellan värkarna och de håller i sig i ca en minut (60-80 sekunder).
Mellan värkarna känner jag mig precis som vanligt, jag börjar precis tro att värkarna nog har slutat när nästa värk kommer.

Jag får för mig att det måste vara städat och fritt från disk i köket så jag plockar ur och i en diskmaskin, diskar stekpannor och torkar spisen.

Vi tittar lite på Simpsons och jag sitter på en pilatesboll och guppar lite.

Vid 07 tar jag ett bad, värkarna fortsätter.
Jonas tycker att jag måste se till att få lite energi så han gör havregrynsgröt till mig ♥
Vi pratar om vad som ska hända och är lite uppspelta båda två, nu är det dags!

Jag ringer till förlossningen vid 08, de ber mig ta två alvedon, värma en rissäck att lägga på magen och sen försöka sova/vila lite. Jag somnar till och från, men någon vidare sömn får jag inte till.

Ca 12:10 går vattnet. Jag hinner PRECIS kliva ur sängen innan det börjar rinna lite, går några steg och sen verkligen rinner det efter mina ben.
Jag ringer då till förlossningen som ber mig komma in för undersökning.

Jag är egentligen inte särskilt hungrig men känner att jag nog måste äta något ändå. Så vi svänger in på Statoil och köper en varsin korv och juice. Jag sitter kvar i bilen medan Jonas går in. Man känner sig inte så himla fräsch med en handduk mellan benen...

Just när vi kommer in på förlossningen har de det rätt stressigt, det är många som har bestämt sig för att föda just på midsommarafton tydligen.
Eftersom vattnet har gått och jag inte har tillräckligt täta värkar tar de bara en CTG-kurva, ingen annan undersökning eftersom det skulle kunna innebära en onödig risk för bebisen som nu ligger mer oskyddad än innan. Vi blir hemskickade för att invänta tätare värkar.

Vi åker hem och nästan direkt när vi kliver innanför dörren i lägenheten börjar jag få tätare värkar.
Försöker att duscha lite men det känns inte så bra. Lägger mig på sängen, i fotändan, och där blir jag liggande. Med undantag för otaliga toalettbesök eftersom jag vid i stort sett varje värk känner mig väldigt kissnödig.

Tillslut klarar jag knappt av att röra mig där jag ligger i fotändan av sängen. Värkarna kommer verkligen tätt, ibland två efter varandra utan uppehåll. Man känner bara att smärtan dalar lite för att sedan vända och bli starkare direkt.
Jonas är gullig och fixar lite mat till mig men jag får inte i mig något överhuvudtaget, bara ett glas saft.

Vid 18 tiden vill jag inte vara hemma längre. Jag börjar känna mig otrygg och rädd, tycker att värkarna kommer lite väl ofta och jag hinner knappt andas. Nu vill jag vara på ett ställe där jag kan få hjälp.
Ringer mamma och talar om att nu åker vi in. Hon har senare berättat att hon då hörde att nu var det inge bra med mig. Det var stor skillnad från när jag tidigare på dagen hade ringt och sagt att det blir nog inget Björsbo för oss den här midsommaraftonen…

Vi kommer in till förlossningen strax efter 18.
Ni som är härifrån vet att det inte är särkilt långt från BB-parkeringen in till hissen som man tar upp till förlossningen, men på den biten fick jag stanna minst fyra gånger p.g.a nya värkar.
Nu är det riktigt jobbigt!

Precis innanför dörren till förlossningen stannar jag igen för att ta emot en värk. Jag har fått höra i efterhand att jag tydligen frågat Jonas om han trodde att vi skulle bli hemskickade igen, varpå en barnmorska svarat ungefär:

NEJ MEN TOK, det här är ju igång på riktigt nu!
Vi blir visade till ett förlossningsrum direkt. De tar ny CTG-kurva och sen får jag en skjorta och nättrosor som jag ska klä på mig. Jag har så ont nu att jag inte riktigt klarar av att böja mig hur som helst så Jonas får hjälpa mig på med min nya stiliga uniform.

Kring 19 undersöker barnmorskan mig och jag är öppen 4, nästan 5 cm.
Någon gång här tror jag att de erbjuder mig att prova lustgasen. Jag ger det kanske en kvart, men tycker inte att det hjälper alls! Det enda som händer är att jag tycker att en minut känns som en kvart ungefär.
Så när jag ligger där och andas tittar jag på klockan när en värk börjar, när jag sedan tittar igen tror jag att ”nu måste det väl ha gått minst en kvart”. Snacka om besvikelse när jag ser att det bara har gått lite drygt en minut!

Det kändes bättre att bara andas mig igenom värkarna, så jag kör på det.

Efter ungefär en timme tycker jag att det känns som att det trycker på och undrar om det verkligen ska vara så.
Barnmorskan tycker det låter lite konstigt om det redan känns så som jag beskriver det och säger att hon kan göra en ny undersökning om jag vill.

Undersökningen visar att jag nu, en timme efter förra undersökningen då det var 4-5 cm, nu har öppnats till 9 cm.
Här har det gått undan!

Jag minns inte om det var vid första eller andra undersökningen som de fäster en skalpelektrod på bebisen, men det gjorde dem i alla fall.
Jag ville inte ha de där CTG banden på mig, fick smått panik av att något rörde vid mig när jag hade så ont. Men via skalpelektroden kunde de i alla fall kolla så att bebisen mådde bra.

Vid något tillfälle vill barnmorskan ta en CTG ändå, hon tar sedan med remsan till doktorn för att visa den. Tydligen tyckte hon att jag hade lite väl täta värkar och ville kolla om de skulle sätta in något som stoppade upp det, men eftersom det var naturliga värkar så lät dem det vara som det var. Detta talade de inte om för mig under själva förlossningen (tror jag), utan det fick jag klart för mig senare. Det kan också ha varit så att jag inte riktigt uppfattade att hon berättade det.

Jag känner några stycken krystvärkar som jag måste andas mig igenom, det är inte okej att krysta än.

Alla rörelser jag måste göra tar emot något fruktansvärt. De vill att jag ska gå upp på toaletten och kissa eftersom det kommer göra det lättare för bebisen att passera sedan. Jag frågar var toaletten ligger och inser att jag omöjligt kommer kunna gå dit eftersom den ligger ungefär mitt emot mitt rum.
De tar då in ett bäcken som jag ska gå kissa i. Det innebär att jag måste kliva ur sängen och sätta mig på det som de har placerat på en stol. Efter mycket möda sitter jag äntligen där, men försök att kissa med publik av en sköterska och er sambo samtidigt som du har värkar hela tiden som gör att du inte kan slappna av. Det slutar med att de får sätta en kateter och tappa mig.

21:30 är det dags för skiftbyte och jag ska få en ny barnmorska. Det känns inte alls bra nu när det kommit så långt!
Men när Monica kommer in i rummet är det som om det vore en ängel!

Till skillnad mot den andra barnmorskan som verkade rätt osäker kommer här lugnet själv. Hon känns så trygg och säker, det gör att jag kan slappna av. Hennes röst lugnar väldigt bra och jag litar verkligen på henne. Från det att hon tar över vill jag helst att hon ska stanna inne hos mig hela tiden, och det är inte många minuter av den tid det är kvar som hon inte är där.

Strax var det dags för ytterligare en utmaning, det var nu dags att byta till förlossningssängen. Innan hade jag fått ligga på en lite mer ”bekväm” säng. Tillslut har jag samlat nog med kraft för att flytta mig, som sagt så gjorde minsta lilla rörelse det onda ännu värre…

Skalpelektroden som de fäste tidigare har lossnat så de får sätta en ny för att kunna hålla koll på bebisen.

Vid 22:30 får jag börja krysta lite. Barnmorskan Monica säger att vi får se om vi hinner på den här sidan dygnet. Jag frågar om hon skämtar, inte kan det väl vara så långt kvar?!
Men hon skämtar inte.

Mitt i alltihopa knackar det på dörren. En äldre man (läkare) kikar in och frågar hur långt det är kvar här. ”Vi skulle nämligen behöva en barnmorska till ett kejsarsnitt…”
Nu blev jag plötsligt rätt så stressad att få ut bebisen, här ligger jag och tar upp hennes tid liksom!
Tydligen var vi tre stycken som var i ett aktivt skede av förlossningen och nära att föda, men bara två barnmorskor som jobbade… Ingen bra ekvation!

Jag krystar länge. Känner dock inga krystvärkar så jag gissar lite när det är dags. Värkarna känner jag ju, men det är ingen kraft i dem som hjälper mig att krysta.
Jag ligger på vänster sida, med ena benet i ett benstöd.

Efter en stund säger Monica att hon kan se toppen av ett huvud med mycket hår på.
Jag får känna på huvudet, häftigt!

Efter mycket puschande från både barnmorskan, sköterskan och Jonas tar det ytterligare ett tag innan han äntligen kommer ut i vidöppen kronbjudning (näsan framåt istället för bakåt som det ”ska” vara).

Vilken lättnad! Värkarna är borta och vi har fått en välskapt och underbart söt liten son!

Den 23 juni klockan 00:06 ser Sixten dagens (nattens) ljus för första gången.
51 cm och 3725 gram kärlek ♥
 

Efter en förlossning, väldigt lite sömn och mat är man rätt mör. Så vila och fika satt inte helt fel.
Dock tog det ca 2 timmar innan vi fick någon fika, det var ju som sagt rätt mycket för dom att göra.

Lägg märke till blicken jag ger fikabrickan... Det var hur gott som helst! Har aldrig ätit godare mackor tror jag! 

Jag får duscha sen blir Sixten kontrollerad, vägd och mätt.
Ca 05:30 får vi komma in till ett rum på BB.

Monica tackar mig för att hon fick vara med på min förlossning. Den var så naturlig och ovanlig sa hon. Inte många tjejer, särskilt i min ålder, som klarar det så bra sa hon och tyckte att jag var som gjord för att föda barn.
Utan Monica och Jonas hade jag kanske inte varit så lugn som jag faktiskt var, så mycket berodde på dem.
Tack!

   Sixten Per Olov Dahlqvist ♥

 

Linnea

16 augusti 2012 16:14

Åhhh så kul å läsa..:) pussa lillen å=)

 

Emma

17 augusti 2012 00:31

Visste väl att du skulle klara det galant!! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hel del har hänt sedan sist.   Numera är jag förskollärarstudent. Jag trivs bra på utbildningen och jag är nöjd med de studieresultat jag uppnår! Programmet läser jag på distans och jag har precis avslutad min första verksamhetsförlagda utbild...

Äntligen, efter ett år av slit, har en diskmaskin flyttat in i vårt hem. Det känns så himla skönt! Har tjatat om det både på instagram och Facebook, men alltså förstår ni hur skönt jag tycker att det är?! Innan har diskberget snabbt vuxit till (d...

Ja, det är som vanligt det här. Ett blogginlägg här och där med långa mellanrum. Det är som att lusten och tiden för att blogga går i perioder, just nu kände jag för att skriva lite. Det var ju faktiskt två månader (!) sen sist...   Våran lil...

Sju månader har gått sedan den finaste av alla kom till oss. SJU månader! Det är ju inte riktigt klokt vad fort riden går. Nu är Sixten närmare ett år än nyfödd. Våran lilla snutte! Satt tillsammans med Sara och kollade lite i förlossningsjournal...

Sixten är en väldigt lättsam pojke på många sätt och vis. Men när det kommer till det där med sömn är det lite annat. På dagarna går det oftast jättebra att få honom att somna, i vagnen. Inne eller ute spelar ingen roll, bara vagnen gungar somnar ha...