Tänk vad konstigt det är egentligen, att jag kan ha så starka känslor för någon jag inte har träffat ännu.

Att en liten person redan innan den är född har en så stor plats i mitt hjärta.

Att bara tanken på att få se mitt barn och få ha det hos mig, hos oss, kan göra mig tårögd.

Jag var nyss in på en blogg som jag läser dagligen, där hade hon lagt upp en dopsång som man kunde lyssna på.

Efter 20 sekunder började stora tårar rulla ner för mina kinder. Tårar av den kärlek jag redan känner.

Sången var så himla fin, så trots risk för niagarafall av tårar under dopet så måste den nog få vara med på vårt barns dop.

Om jag känner såhär nu, hur kommer jag inte då känna när vi har fått träffa bebisen?

Mamman får ju ett speciellt band till barnet när det ligger i magen, vi har ju redan börjat lära känna varandra. Bebisen har ju legat i min mage i snart sju månader, så det är ju inte så konstigt egentligen att jag har dom här känslorna.

Det där med att grina på dop föresten, det är något som jag nog alltid har gjort mer eller mindre. Om jag inte grinat har känslan funnit inom mig i alla fall, och det är alltid när musiken spelas. Jag kan ju börja grina på en skolavslutning också när dom sjunger...

Sedan jag blev gravid har jag varit på två stycken dop. Först på Nils dop, Carro's son. Som jag grinade då har jag nog aldrig grinat! Oj oj :) Men dom sjöng så fint och en av dom som sjöng började grina också, då var det ännu svårare att hålla emot :)

Andra dopet var för min gudson/systerson Rasmus. Där var vi hemma hos dom och det var inte direkt på samma vis som i en kyrka. Vi sjöng tillsammans och så, men ändå lyckades det nog smita ut någon tår där också.

Vad är det med sånger som gör mig så blödig?